tiden går
Inte mått så här dåligt på 1 år, vaknade och stack till jobbet som var en pärs att ta sig igenom,
huvudet sprängde och halsen var som sandpapper, tungan behöver jag inte ens nämna smärtan på.
Tog mig iallafall genom dagen och kom hem vid 4, fick i mig lite mat och somnade som en stock,
vaknade vid 18 men var fortfarande dödstrött och sov ytterligare två timmar,
nu har jag duschat och så blir det snart sängen igen.
Kul liv.
I duschen så fick jag mig en tankeställare, frågan är varför fan jag fortfarande är kvar här.
Det är inget som håller mig kvar här, visst vänner.
Men det känns som att sållningen har tagit fart på allvar,
jag vet vilka som bryr sig om min vardag och vilkas vardag jag bryr mig om.
Det räcker, och när det är så så tror jag, eller rättare sagt vet jag att de är de personerna man inte kommer att tappa i första taget. Den lärdomen har jag fått, och det är innerligt skönt.
Alla dessa "konflikter" "bråk" och surheter som varit under högstadie och gymnasietid, framförallt gymnasietid har lärt mig att förstå mig själv mycket bättre, så jag lyfter på hatten och tackar för det.
Jag vet att jag klarar mig så bra på egen hand, jag behöver inte någon som står och förklarar vägen för mig, jag går helst min egen väg. Och jag vet vart jag vill i livet, och det är så mycket jag ska göra, och ja jag SKA göra mitt bästa för att kunna göra det, sen är det ju inte heller säkert att jag kommer in på dessa saker, men då är det bara att fortsätta med livet. Hoppa till nästa punkt, eller fortstätta försöka.
Men frågan är ju fortfarande vad jag gör kvar här, jag hatar det här stället, och jag menar det, det är rent hat. Just därför jag jobbar arslet av mig, äter och sover. Har jag lediga dagar sticker jag helst härifrån. Det kallas att fly från verkligheten tror jag. Men vilken verklighet sen.
Jag är trött på allas "problem" de har här, även mina. Vilka I-landsproblem egentligen, vi kan göra så mycket åt våra liv och problem, men gör det inte för att det dels är bekvämt att kunna klaga och för att vi är så otroligt rädda för att gå ur mönstret. Det är tragiskt. Jag är tragisk.
Jag säger som Millencolin och Rise Against.
"När ska jag leva mitt liv för mig?
Göra dom saker jag tror på?
När ska jag våga vara mig själv och fånga dom drömmar jag vill nå? "
"What we are is the sum of 1000 lies
What we know is almost nothing at all
But we are what we are till the day we die
Or till we don't have the strength to go on
Till we don't have the strength to go on"
So long
F
huvudet sprängde och halsen var som sandpapper, tungan behöver jag inte ens nämna smärtan på.
Tog mig iallafall genom dagen och kom hem vid 4, fick i mig lite mat och somnade som en stock,
vaknade vid 18 men var fortfarande dödstrött och sov ytterligare två timmar,
nu har jag duschat och så blir det snart sängen igen.
Kul liv.
I duschen så fick jag mig en tankeställare, frågan är varför fan jag fortfarande är kvar här.
Det är inget som håller mig kvar här, visst vänner.
Men det känns som att sållningen har tagit fart på allvar,
jag vet vilka som bryr sig om min vardag och vilkas vardag jag bryr mig om.
Det räcker, och när det är så så tror jag, eller rättare sagt vet jag att de är de personerna man inte kommer att tappa i första taget. Den lärdomen har jag fått, och det är innerligt skönt.
Alla dessa "konflikter" "bråk" och surheter som varit under högstadie och gymnasietid, framförallt gymnasietid har lärt mig att förstå mig själv mycket bättre, så jag lyfter på hatten och tackar för det.
Jag vet att jag klarar mig så bra på egen hand, jag behöver inte någon som står och förklarar vägen för mig, jag går helst min egen väg. Och jag vet vart jag vill i livet, och det är så mycket jag ska göra, och ja jag SKA göra mitt bästa för att kunna göra det, sen är det ju inte heller säkert att jag kommer in på dessa saker, men då är det bara att fortsätta med livet. Hoppa till nästa punkt, eller fortstätta försöka.
Men frågan är ju fortfarande vad jag gör kvar här, jag hatar det här stället, och jag menar det, det är rent hat. Just därför jag jobbar arslet av mig, äter och sover. Har jag lediga dagar sticker jag helst härifrån. Det kallas att fly från verkligheten tror jag. Men vilken verklighet sen.
Jag är trött på allas "problem" de har här, även mina. Vilka I-landsproblem egentligen, vi kan göra så mycket åt våra liv och problem, men gör det inte för att det dels är bekvämt att kunna klaga och för att vi är så otroligt rädda för att gå ur mönstret. Det är tragiskt. Jag är tragisk.
Jag säger som Millencolin och Rise Against.
"När ska jag leva mitt liv för mig?
Göra dom saker jag tror på?
När ska jag våga vara mig själv och fånga dom drömmar jag vill nå? "
"What we are is the sum of 1000 lies
What we know is almost nothing at all
But we are what we are till the day we die
Or till we don't have the strength to go on
Till we don't have the strength to go on"
So long
F
Kommentarer
Trackback
