och så blinkar det till , men inget är som förut
Första dan i skolan. Sista terminen. Någonsin.
Helt plötsligt känns det som att allt är så mycket tätare inpå. "Framtiden" är faktiskt snart här.
Snart har man möjlighet att göra precis som man själv vill. Fritt !
Snart står man i vilket fall där, på helt egna ben. Och jag känner mig oerhört peppad! (Äntligen?) Ingen panik, bara möjligheter.
Även om det kommer bli tufft att faktiskt bryta upp , vet jag ju att det är det bästa och faktiskt enda alternativet.
Så sant som det är sagt är vi faktiskt bara 18, det vore dumt att ägna sin tid åt en massa kärlekstrams, kompisgräl eller vad som helst annars som bara kommer krångla till det. En termin kvar, nu kör vi bara! Rykten kan väl få sprida sig så gott de kan, vill och förmår, vi kommer hinna ifrån dom ändå en vacker dag.
"Dom hinner aldrig ikapp, näääj" - wise man
Nu är det vår tur att leva ut. Nu ska jag göra precis det som faller mig in. Skiter i principer och rutiner, enjoi!
Har det gått för långt när man knappt kan förstå hur andra, utan det jag har omkring mig, har det ?
